Hans röst var så klar och hans hand passa min.
Vi velade inte ett dugg
Och fastän vi inte sa någonting, så kände vi likadant.
Först när vi gick olika vägar igen.
Våga vi säga nånting
Vi känner för varann och vi saknar ibland...

men vi förväntar oss ingenting.

Buren jag sitter i blir varken större eller mindre.
Den är vad den alltid varit. Trång, kvav och ensam.

Hur jag än sliter och bänder i burens galler händer ingenting.
Ingen är menad att lämna buren, och ingen heller att komma in.

Men jag vill inte vara här.

Jag vill inte sitta innanför galler.
Jag vill ut - ut och leva.

Jag vill inte sitta i en bur med människor som inte bryr sig om livet.

Jag vill leva, annars kan jag ju likaså dö?

Lek med tanken att jag är nära dig. Att jag är så nära att du kan känna mina andetag mot dina läppar då vi somnat panna mot panna. Att jag är så nära att du känner värmen från mina andetag mot dina läppar då vi kysst varandra tills sekunden då vi båda somnade.
Lek med tanken att jag är nära dig. Att jag är så nära att jag känner en sådan lycka att jag skakar och du frågar hur det är med mig. Att jag håller din hand så hårt och lätt kysser dina knogar och ner för kinden faller en liten tår och jag svarar att jag mår bra.
Lek med tanken och låt minnet av min närhet blandas med drömmarna.
Låt mig vara så nära som du vill att jag ska vara och låt mig känna ditt hjärta slå, och känn mitt hjärta slå tillbaka.